Kom ut nu, är du snäll!

Veckorna går, men i snigelfart… Just nu känns det som evigheter tills bebisen tittar ut. Den kan ju egentligen komma när som helst, men det kan lika gärna dröja 5 veckor till. Det lilla livet verkar inte ha några planer på att komma ut, för det verkar inte vara speciellt intresserad av att fixera sig eller ens lägga sig åt rätt håll. I morgon ska vi till MVC för att kolla hur filuren ligger, men jag kan nog slå vad om att det fortfarande är huvudet som är upp som gäller.  Även om jag börjar bli fruktansvärt trött på att vänta, främs för att det är jobbigt att ta hand om en busig angelman-kille samtidigt, är jag ändå väldigt glad över att jag inte behöver vara höggravid mitt i sommaren. Nu börjar ju värmen komma lite smått, och det är fullt tillräckligt för att göra mig supergnällig. Om det hade varit 25 grader varmt hade det nog varit olidligt att vistas i samma rum som mig och mitt sura humör.  Håkan skulle nog bli glad om bebisen tittade ut ganska snart, för han sover på soffan för tillfället. Orsak: Jag snarkar som en fullvuxen timmerhuggare…

En väldigt positiv sak är ändå att mitt blodvärde har börjat gå upp igen. För någon månad sedan hade jag någonstans runt 97 i Hb och jag kände mig helt slut. Den sista veckan har jag orkat göra lite mer här hemma, och med tanke på det blev jag inte speciellt förvånad över att Hb visade 115 idag. Gött!!!

Idag fick världens bästa Lukas krypa ut på altanen själv för första gången. Vi var så klart med honom, men han fick göra själva förflyttningen själv. Vilken glädje! Han var helt överlycklig när han kröp runt där i solen, i färd med att upptäcka en helt ny värld. Det har ju varit fullt av snö där ute största delen av tiden som vi bott i huset, så han har i stort sett inte varit där ute. När Lukas forskat runt en stund fick han sätta sig i en av de vanliga stolarna. I vanliga fall sitter han ju i stort sett alltid i sin X-panda-stol och det funkar bra. Samtidigt vore det ju toppen om han förr eller senare kan lära sig att sitta på en vanlig stol. Han kan ju egentligen sitta väldigt bra, men det är inte alltid han är helt fokuserad. Det är lätt att bli distraherad av allt runt omkring. Dessutom gör ju epilepsin att det är svårare att sitta på en vanlig stol. Altanmöblerna har armstöd, så han hade i alla fall något att luta sig mot. Han såg så himla stor ut när han satt där i stolen och bankade på bordet. Han var så himla nöjd, och vi passade på att fika lite. Visst, jag fick hålla i honom hela tiden, men han hade ett enormt tålamod och rätt bra koll på kroppen trots att han krampade lite då och då. Efter en stund ville han dock krypa ner på marken igen, och sedan var Lukas-jakten i full gång. Inte lätt att hänga med när Super-Lukas lyckas vara på alla ställen samtidigt 😉 Frånsett kramperna har det varit en bra dag för Lukas idag. Han somnade som en stock strax efter nattningen, så nu är det bara att hålla tummarna för att han sover länge. Håkan har redan gått och lagt sig, så nu är det väl dags för mig att göra samma sak.

God natt!

~ av angelmamman på 19 april 2011.

2 svar to “Kom ut nu, är du snäll!”

  1. Vad spännande att få gå på en sådan upptäcksfärd, kram

    • Lukas gillar verkligen altanen och gräsmattan. Ja, du såg ju själv vilken speed han hade när du var här i torsdags. Han njuter verkligen i fulla drag! Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: