Murphys lag…

Jag vet att jag har skrivit det mesta av det som står i detta inlägg tidigare, men jag bara måste få ur mig det igen. Idag är jag på riktigt dåligt humör! Ledsen och besviken. Det känns som om livet själv bara jävlas. Tyvärr finns det ju ingen man kan lämna in en livs-protest till, så jag får väl slunga ut min frustration här istället.

I min lilla familj är det aldrig, jag menar verkligen ALDRIG något som går lätt. Den omtalade räkmackan som vissa glider på har vi aldrig sett röken av. Jag känner mig ledsen och besviken på precis allt idag. Det är egentligen inte mycket vi önskar, mer än att få lite lugn och ro. Får vi det? Nope! Inte nog med att jag och Håkan har diverse medicinskt kroniska besvär har vi ju även världens finaste, men dock multihandikappade, son. Det är inte lätt att orka med alla turer kring honom i och med våra egna medicinska problem. Vi försöker ändå bita ihop och när folk undrar hur vi orkar svarar vi: ”Man klarar det man måste!”. Vi gör allt för vår son, även om vi ibland har dåligt samvete för att vi inte gör ännu mer.

Nu när nästa barn äntligen är påväg har vi inte många önskemål mer än att vi hoppas att det är friskt. Visst, om det är sjukt lär vi ändå kämpa vidare och återigen säga: ”Jodå, vi klarar det vi måste”. Vi har haft ett litet önskemål till, något vi inte trodde det skulle bli något som helst problem med. Vi har verkligen hoppats att vi ska slippa kejsarsnitt, eftersom jag då inte får lyfta Lukas på 3 månader. Eftersom han väger ca 20 kg och inte kan gå själv blir det många förflyttningar på en dag. Dessutom är han vansinnigt stark att man kan åka på en smäll, spark eller knuff när man minst av allt anar det. Dessa smällar är  aldrig avsiktliga, men de gör ont i alla fall. Det skulle kunna bli dumt ifall jag blev träffad på ärret. Förutom detta har Lukas allt som ofta stora problem med epilepsi. Han har inga stora kramper, utan det är mer som om någon stänger av hans strömbrytare. Om han då står upp faller han handlöst mot golvet. Om man är nyopererad är det ju inte så himla lämpligt att ta emot en slapp tjugokilosklump som rasar i backen. Detta är allt vi har önskat. Utöver detta får ungen bli precis hur den vill. Vi förväntar oss inte någon nobelpristagare eller ett tennisproffs, utan en högst ordinär liten krabat som kommer ut den naturliga vägen.

Hur ser det då ut i dagsläget? Jo, av ultraljudet att dömma verkar bebisen vara frisk. Njurarna och övriga organ ser fina ut. Hur det står till med kromosomer och hjärnkapacitet får vi väl, precis som alla andra, se så småningom. Då är väl allt frid och fröjd?! Nej då! Bebisen är fixerad i säte och ligger således med huvudet upp. Visst, det går att föda på det sättet också, förutsatt att inte bebisen är för stor och att bäckenet är tillräckligt rymligt. Jag har gjort en bäckenbedömning och de konstaterade att det var stort nog. Vad är då problemet? Jo, självklart är bebisen superstor! Redan i vecka 36 + 5 verkade den väga drygt 3,5kg. Om den inte kommer ut för än på utsatt datum kommer den troligtvis väga över 4,5kg och då är den för stor för att klämma ut den naturliga vägen. Då blir det definitivt snitt. Med tanke på att vi ALLTID har oflyt lär det väl säkert bli snitt även om den vill komma ut tidigare. Då lär den säkert fastna, eftersom den troligtvis är ännu större än beräknat, och i värsta fall få syrebrist. Jag kanske låter pessimistisk, men det är jag inte. Med tanke på allt som har strulat för oss genom tiderna är jag i högsta grad realist. Om det är stor chans att något ska gå bra, kan vi alltid sälla oss till den lilla skaran som hamnar på fel sida om marginalen. Om ni bara visste vad trött jag är på det!!!! Den som bestämmer hur saker ska vara borde få en stor spark där bak!

Om det nu blir snitt kommer vi få hyra in en annan assistent, eftersom jag inte kommer kunna ta hand om Lukas själv. Det är timmar som vi i vanligtvis har själva. Det är till största del de pengarna vi lever av och ibland känns det lyxigt. Samtidigt är det ju faktiskt så att vi i stort sett inte har något liv utanför hemmet. Vi ser efter Lukas varenda minut han är vaken och hjälper honom med precis allt. Det kanske låter tråkigt och tragiskt, men det är vår verklighet. Vi vet inte om så mycket annat, och när allt flyter på har vi det faktiskt riktigt bra. Vi har ju trots allt världens finaste unge. Han må vara jobbig ibland, men han sprider glädje som ingen annan. Ett av de stora bekymren när det gäller att hyra in en annan assistent är att det kommer bli väldigt svårt för oss att klara räkningarna en period framöver. Vi måste ju ge bort vår lön till någon annan. Känns ju inte så kul att knappt kunna betala för huset… Vi lär väl så småningom, om än lite tilltuffsade, resa oss upp, borsta av oss och säga: ” Jodå, det är lite kämpigt, men man klarar det man måste”.

~ av angelmamman på 26 april 2011.

2 svar to “Murphys lag…”

  1. Jag ville bara säga att jag tänker på er! Jag hoppas allting går bra och att det blir som ni önskar! Stor kram

    • Tack, Josephine! Vi går fortfarande här och väntar, men bebisen verkar inte ha bråttom ut. I morgon är det fullmåne, och det sägs att det föds fler barn då. Vi kontrollerar bb-väskan, hoppas och håller tummarna!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: