Gammal Blogg del 1

Det här är inlägg från bloggen jag startade strax efter att Lukas fått sin Angelman-diagnos. Jag har kopierat dem från sidan på Familjeliv. Inläggen är i omvänd ordning tidsmässigt, så läs det sisa inlägget först osv. Sist i ”Gammal Blogg del 1”  finns alltså bloggens start.

Snart får vi besök 

(2007-02-21)

Idag är det städning som gäller här hemma. Åååå vad rooooligt! (hoppas ni lägger märke till ironin…). Jag avskyr verkligen att städa, men vad spelar det för roll när svärmor och svärfar kommer och hälsar på i morgon. De har inte träffat Lukas på två månader, så de håller nog på och längtar ihjäl sig just nu. De stannar tills på söndag, så förhoppningsvis kan de vara barnvakt lite så att jag och gubben kan gå på bio eller gå ut och äta själva. Det var ju ett tag sedan, typ 14 månader… Vi var väl inte ute så ofta innan vi fick Lukas heller, men nu känner vi verkligen att vi kan behöva få lite tid för oss själva. Det är underbart att vara tillsammans med Lukas, men eftersom han inte har kommit så långt i sin utveckling än måste vi bära och hålla honom väldigt mycket. Det blir rätt tungt! Vi längtar verkligen till den dag man kan sätta honom på golvet och han sitter och leker utan att man behöver hålla honom. Eftersom han har väldigt dålig balans och små epileptiska ryckningar nästan hela tiden är det svårt för honom att sitta. Han behöver få bättre koll på kroppen innan han kommer på hur man gör. Just nu ligger sitt-rekordet på 10 sekunder.Tidigare tyckte jag att det var lite jobbigt med besök ibland, för då kändes det nästan som om jag fick be om lov att hålla min egen son. Alla ville gulla med honom, mata och leka med honom. Det är klart att man kan förstå att de vill vara så mycket som möjligt med honom eftersom de inte träffas så ofta. Nu när han väger runt 10 kg får de gärna hålla honom och leka så mycket de vill med honom, så länge som han tycker att det är roligt. De kan ju vila när de åker hem Mina svärföräldrar har sålt sin lägenhet idag. De ska flytta till sin stuga istället och bo där permanent. Eftersom stugan redan är fullt utrustad har de ingen användning av köksbordet och stolarna. Det har däremot vi, så i morgon får vi ”nya” köksmöbler. Det ska bli kul med ett rejält furubord. Just nu har vi ett sorgligt köksbord som vi oftast gömmer under en vaxduk. När vi köpte det på loppis var det grönbetsat, men vi bestämde oss snabbt för att måla om det till vitt. Jag slet som ett djur för att få till det, målade med både grundfärg och … ja, vad heter det … vi kan väl dra till med ”ytfärg”. Det var ett j***a jobb helt enkelt. Bord, två iläggsskivor och fyra stolar med svarvade ben. Fyra strykningar. Behöver jag säga mer? Bara förarbetet med målartvätt och slipning var nog för att ta knäcken på vem som helst. Jag fattar inte hur jag orkade göra klart det. Ni kan ju gissa om jag bliv less när det, efter bara några veckor, blev en repa i bordsskivan som gjorde att träet sög upp fukt. Resultat: Många snygga repor i färgen. Med andra ord, rätt många timmar åt skogen! Så kan det gå. Mycket vatten har runnit under bron sedan dess och många färgflagor har lossnat från både bordet och stolarna. Dessutom börjar de opraktiska, tygklädda sitsarna bli riktigt äckliga. Att titta på dem är som att besöka ett gastronomiskt museum. Mycket katrinplommon och gröt… Kombinationen barn och mat kan verkligen vara spännande. Tyget har suttit på sedan innan vi köpte stolarna. Fräscht… Vi hann inte klä om dem innan repan med stort R satte klorna i den stackars fina, vita bordsskivan. Tur var väl det!Nu börjar äntligen Lukas bli bättre i sin mage. Han har varit fruktansvärt hård i magen i flera dagar. Igår var det så illa att till och med en bit av tarmen följde med ut när han bajsade. Den åkte som tur var in igen, men det gjorde nog vansinnigt ont för Lukas var riktigt ledsen. Eftersom vi har gett honom väldigt mycket katrinplommon utan resultat bestämde oss istället för att sluta med fullkornsvälling. Nu har han inte druckit välling sedan frukosten igår och det verkar faktiskt ha gjort susen. Det är så skönt att slippa se honom må så dålig för att magen inte fungerar. Det räcker ju med urinvägsinfektionen. I morgon ska vi testa ifall Lukas gillar majsvälling. Förhoppningsvis mår hans mage bättre av det.Nej, nu är det bäst att jag går och lägger mig. Har en föreläsning 8:30 i morgon.
 
Over and out…
 

En händelserik dag

(2007-02-19)

Nu har vi träffat Lukas sjukgymnast igen. Hon tyckte att det hade hänt en del sedan hon träffade honom senast, vilket är kul. Han har fått ett bättre utvecklat grepp och han är mer aktiv när det gäller att ta det han vill ha. Dessutom kollar han vart sakerna tar vägen om han tappar dem, något som inte var helt självklart för lite mer än en månad sedan. Lukas använder även sina ben bättre. Just nu är hans favoritsysselsättning här hemma att vara i hoppgungan. Det fullkomligt avskydde han förut. Man märker att han tack vare den har fått mer koll på sina ben även om det är långt kvar tills han kan stå stadigt på dem. Sjukgymnasten ska prata med Lukas neurolog om att han skulle behöva få en specialgjord ställning som han kan ståträna i. Det ska tydligen finnas en bra variant där man först gör en gipsavgjutning av Lukas ben. Sedan byggs ställningen efter honom med viss väx-mån så att han kan ha den ett tag. För att det över huvud taget ska bli av måste remissen komma från en läkare, så det är där neurologen kommer in i leken. Vi hoppas att vi kan få en sådan ställning snart!!! Det blir ju lite tungt att hålla honom när han vill stå. Hoppgungan är ju jättebra, men han kan ju inte hänga i den hela dagarna.Idag har vi även träffat Lukas logoped för första gången. Det var en märklig person…
Hur som helst, hon tyckte att det vore bra ifall vi börjar med tecken som stöd. Vi har även själva funderat på det, så nu har vi fått lite tips på hur man kan börja. Nu känns det så påtagligt att det är något annorlunda med Lukas. Visst, han var annorlunda tidigare också i och med att vi RIK-ar honom, men det är det ju ingen annan som ser. Jag tror heller inte att folk som inte känner honom tänker på att han är sen i utvecklingen, för han är ganska liten och ser yngre ut än vad han är. Nu kommer det ju märkas mer tydligt utåt att han inte är som alla andra eftersom vi kommer teckna med honom. Jag menar inte att det är något fel med det, absolut inte, utan det ska snarare bli spännande att se hur han reagerar på detta. Allt som kan vara till hjälp för hans utveckling är ju positivt. Förhoppningsvis kommer vi få bättre kontakt med honom eftersom det förstärker kommunikationen. Man märker faktiskt redan att han verkar vara intresserad av vad vi gör med händerna. Hoppas att det håller i sig. Nu ska vi bara bestämma vilka tecken vi ska börja jobba med. De tecken vi har provat är mamma, pappa, äta, sova, ta, ge, boll och kom.Vi lämnade in urinodlingen idag, så nu är det bara att vänta… Idag har han i alla fall inte sovit lika mycket, men man märker att han är väldigt trött och hängig. Dessutom spyr han en del. Jag tror nog att det beror på att han dessutom är förkyld och att han sover ofta efter maten nu när han är lite tussig. Det är precis som om det jäser i magen. När han har vaknat och man tar upp honom dröjer det inte länge för än det tittar ut en riktig surspya. I går passade han på att lägga en i vår nya soffa. Ja, den kanske inte är sprillans ny längre, men den var i alla fall ”o-spydd” fram tills i går. Tur att vi köpte en som är lite brunaktig, med tanke på att Lukas favoritmat är pasta rigatoni och katrinplommon.Nu är det en liten kille som är väldigt ledsen. Han har sovit en stund, men nu vaknade han med ett illvrål. Han har nog magknip, för han har varit lite hård i magen idag. Inte kul! Håller tummarna för att det snart går över så vi får sova i natt.
 
Over and out…

 

Trist med feber!

(2007-02-18)

Idag har vi en febrig kille här hemma som sover nästan hela tiden. När Lukas får feber är det oftast något trassel med hans urinvägar. Vi frågade på sjukhuset i fredags hur hans förra urinodling såg ut och då visade det sig att han hade rikligt av någon bakterie i urinvägarna. Problemet är att Lukas njur-läkare just nu är Göteborg. Hon ska vara där till och med mars. Därför är ingen kommit ihåg att titta på Lukas provsvar. Annars brukar de ringa så fort de ser att något inte är bra. Om han hade fått den nya antibiotikan lite tidigare hade han förmodligen sluppit må dåligt. Nu måste vi istället göra en ny urinodling i morgon och sedan vänta i några dagar innan de kan se om det fortfarande är samma bakterier som härjar i urinvägarna på honom. Det är så trist att se honom må dåligt! Han brukar nästan alltid vara pigg och glad. Nu lägger han sig bara på sidan, vilket är hans sätt att säga: Låt mig vara. Jag vill sova.Den här helgen har vi moffar-helg, då vi vuxna äter allt onyttigt vi är sugna på. Det är sista chansen, för i morgon ska vi försöka sluta tycka synd om oss och ta tag i våra liv. Det är klart att man inte kan bestämma sig för att sluta sörja, är man ledsen så är man, men vi har i alla fall bestämt oss för att sluta trösta oss med mat. Det blir ju inte lättare att ta hand om ett hyperaktivt Angelman-barn ifall vi är i dålig form, inte har någon kondition och väger alldeles för mycket. Då lär det garanterat bli tufft. Om vi ska hinna med i svängarna den dag Lukas börjar gå är det lika bra att börja jobba med formen direkt… jag menar imorgon
 
Over and out…
 

En heldag med mamma

(2007-02-16)

Lukas är fantastisk! Idag har han varit med mig i skolan hela dagen, från kl 11 till kl 17. Han har varit glad nästan hela tiden. Egentligen var det tänkt att han skulle följa med sin pappa till Karlstad, men de missade tåget. Det senare tåget var, till skillnad från det tåget de skulle ha åkt med, ett mindre barnvagnsvänligt inter-city-tåg. Dessutom skulle Håkan ha blivit ännu mer sen till sitt möte om han hade haft med Lukas. Det hade inte varit något problem om de kommit på rätt tåg. Det är ju inte så kul att trassla sig av ett trångt tåg med barnvagn när man vet att men redan är sen till det möte man ska till.Nu fick Lukas istället tillbringa en heldag med sin mor. Det tyckte jag var toppen. Min mammaledighet tog slut i augusti, så det är bara skönt att få rå om honom själv ibland. Jag var på en föreläsning om hur man kan kombinera rytmik med instrumentalundervisning, så det var en dag full av praktiska övningar. Lukas älskar musik och tycker om när man dansar med honom så han var helnöjd med dagen. Gissa om vi hade en trött kille när dagen var slut. Tio minuter innan föreläsningen slutade somnade han som en stock och sedan sov han fram till 19:30. Han var bara vaken en liiiten stund när vi kissade honom. Det gick inte att få igång honom innan, utan han var verkligen helt slut. Men det är klart, det är väl inte så konstigt om han blev lite sliten. Han hade ju flirtat med en massa folk en hel dag. Kl 21:30 somnade han för natten och vi håller tummarna för att han inte vaknar för än i morgon bitti. Lukas går och lägger sig runt 21 i vanliga fall. Det är egentiligen lite sent, men vi har inte direkt något val eftersom vi RIK-ar honom. Om vi kissar honom tidigare är det större risk att han vaknar kissnödig och orolig på natten. I går kväll lade vi honom runt kl 21 och sedan hörde vi inte av honom för än vid 7:30 i morses. Det var toppen! Skönt att han inte verkar ha lika stora sömnbesvär som Angelman-barn ofta brukar ha. Vi har läst att de oftast inte sover mer än kanske tre timmar per natt. Så är det i alla fall inte för Lukas (än), men det kanske ändrar sig när han blir mer rörlig. Dessa barn brukar vara väldigt hyperaktiva. Vi uppfattar fortfarande Lukas som rätt lugn och nöjd, men det kanske också ändrar sig. Om han blir mer rörlig lär han väl upptäcka allt som finns runt omkring honom och allt han kan göra och då kanske han blir mer aktiv. Det vore ju inte så konstigt om han i så fall även vill sova mindre i samband med det. Vem har tid att sova när det finns en hel värld att upptäcka??? Vi hoppas verkligen att han ska fortsätta att sova bra!!!!Idag har vi bokat resan!!! Den 10 juni åker vi till Porec i Kroatien. Det ska bli så härligt!!! Vi har inte bestämt vad vi ska göra för utflykter än, men vi funderar i allla fall på att ta färjan till Venedig någon av dagarna. Vi ska vara i Kroatien i två veckor, så vi hinner varva ner ordentligt och njuta av semestern. Om vi hade varit där i en vecka hade vi nog kännt ett större behov av att vilja göra saker varje dag. Det behöver vi inte nu. Skönt! Härligt att bara få rå om varandra och njuta. Nej, nu ska jag gå och lägga mig. Jag hör att det börjar prassla lite inne hos Lukas så det är nog bäst att sluta skriva och komma i säng innan han vaknar.
 
Over and out…
 

Vem ska du bli när du blir stor?

(2007-02-14)
 
Fortfarande förkyld… Nu börjar det bli lite tjatigt att hålla på och hosta hela tiden!Var på biblioteket i går och lånade lite böcker. Hittade en bok som heter ”Kamp och glädje” som handlar om en familj i Härnösand där båda sönerna har Angelmans syndrom. Jag känner igen mig i en hel del, men mycket av det jag läser ger mig ändå hopp. De klarade ju av att ta hand om två små yrväder, då borde väl vi klara av ett.Än så länge är ju Lukas så liten. Han är fjorton månader men kan varken sitta, krypa eller stå. Han härmar inga ljud även om han har många egna ljud som han gärna delar med sig av. Han är helt enkelt som en extremt glad 3-4månaders bebis även om han är ca 80cm lång och väger runt 9-10kg. Det blir nog annorlunda sen, när han lär sig att ta sig runt och hans hyperaktiva sida kanske visar sig. Tack och lov att han sover bra på nätterna nu (peppar, peppar…) så att man åtminstone är utvilad när den dagen kommer.På måndag ska vi träffa kuratorn igen. Det känns bra. Dessutom ska vi få träffa en logoped. Det ska bli spännande att se vad hon har att säga. Lukas äter ju bra och verkar ju inte ha några direkta problem med munmotoriken. Däremot kanske hon kan hjälpa oss att hitta bättre sätt att kommunicera med vår lille hjälte. Tänk när/om Lukas säger mamma… Vilken dröm. Naturligtvis skulle jag bli lika glad oavsett vilket ord han lär sig. Det viktigaste är ju att han kan kommunicera på något sätt. Tillslut lär man sig väl att förstå vad minsta min eller ljud betyder. Om jag vet att ”mrf gö” betyder ”mamma, jag tycker om dig” skulle jag säkert vara lika glad för det som om han sade det med ”vanliga” ord.Om två veckor ska vi träffa Lukas neurolog igen. Då hoppas jag att kromosom-analysen är klar. Än så länge är Lukas diagnos baserad på läkarundersökningar och EEG. Sist vi träffade neurologen var även Mårten Kyllerman, docent från Göteborg, med. Han är expert på mindre vanliga utvecklingsstörningar. Han tyckte inte att det fanns något att tveka på när det gäller Lukas, även om det är en del av symtomen som inte stämmer. Därför ska det bli väldigt skönt att få den slutgiltiga analysen. I en del fall syns det inte något avvikande alls på kromosom 15. Det är klart att man hoppas att de inte ska ha hittat något fel, då finns det ju fortfarande en, om än minimal, chans att han bara ”är lite (mycket) sen”. Om det inte syns något kommer de antingen säga ”Vi såg inget, men det måste ändå vara Angelmans syndrom” eller ”Hmm…vad kan det då vara… Nu vill vi testa om det är det här… Nej, det var det inte. Då kanske det är det här istället…”. Det är klart att jag allra helst vill att Lukas ska vara ”normal”, men hellre Angelmans syndrom än att fastna i ett ekorrhjul fyllt av olika tester. Då har man ju i alla fall något att utgå ifrån och en ny karta att följa. Som det är nu känns allt väldigt ovisst. Vi vet inte vem denna underbara lilla människa kommer bli när han växer upp. Kommer han växa upp, eller kommer han alltid vara ett litet barn i en för stor kostym? Troligtvis. Han kommer i alla fall alltid vara oerhört älskad! Det går nämligen inte att låta bli när man är i närheten av denne levnadsglade och helt fantastiske lille kille.
 
Over and out…
 

Semesterplaner 

(2007-02-14)

Idag väckte Lukas mig. Han kanske kände på sig att jag hade försovit mig. Hade tänkt gå upp tidigt så att jag skulle hinna göra det jag inte gjorde i går kväll. Så blev det inte. Det var i alla fall snällt att min lille ängel lät mig vakna en timme innan lektionen började. Tänkte först att jag kanske skulle stanna hemma, känner mig fortfarande rätt förkyld. Sedan insåg jag att det förmodligen går snabbare att bearbeta sorgen om jag träffar folk. I dag kunde jag faktiskt säga ”Lukas har något som heter Angelmans syndrom” utan att gråta efter halva meningen.När jag kom hem från skolan åkte vi ner till resebyrån. Vi har bestämt att vi ska ta med Lukas på en utlandssemester i sommar. Vi kände att vi ville unna oss något roligt, och passa på innan Lukas eventuellt blir för rutinberoende. Vi vet ju visserligen inte hur vår kille kommer utvecklas, det kanske kommer gå utmärkt att göra sådana saker med honom även i framtiden. Vi känner ändå att vi vill ha ett härligt sommarminne tillsammans med honom som vi kan hämta kraft ur när det känns jobbigt.Vi funderar på att åka till Kroatien. Det ska tydligen vara otroligt vackert där. Nu ska vi bara bestämma alla detaljer så som vilken stad och vilket hotell vi ska bo på, om vi ska boka några utflykter, ha halvpension eller bara frukostbuffé mm, mm. Hoppas vi kan bestämma oss snart! Vi ska åka i början av juni, efter skolavslutningen. Förhoppningsvis ska jag ha tagit min lärarexamen då. Det vore helt underbart om jag kunde åka till Kroatien och veta att nu behöver jag inte sitta i skolbänken när jag kommer hem igen. Det skulle vara mitt livs härligaste semester. Att dessutom få dela den med de två personer jag älskar mest av allt i hela världen, den känslan går inte att beskriva.Nej, nu är det bäst att sova. Börjar tidigt i morgon.
 
Over and out…
 
(2007-02-12)
 
Kom hem från skolan för en stund sedan. Det var otroligt jobbigt att åka dit, men samtidigt var det skönt att få berätta för någon vad som hänt. Jag tycker synd om den lärare som fick ta emot den första gråten. Jag hade bara varit i hans sal i fem minuter innan tårarna kom… Jag var på skolan i lite mer än tre timmar och hann med att gråta minst fyra gånger. Det är ju klart att alla känslor ligger och gnager under ytan hela tiden. Naturligtvis måste de få komma ut, men jag hoppas ändå att jag kan klara några fler minuter i morgon. Livet måste ju på något sätt gå vidare. Det bara måste det! Jag är i alla fall glad att jag tog mod till mig och åkte till skolan.Jag såg en kompis på skolan idag som har en son som är nästan lika gammal som Lukas. Det skiljer bara två veckor på dem. Ärligt talat gick jag en omväg för att slippa prata med henne. Det var bara för jobbigt. I alla fall idag. Däremot pratade jag med en annan kompis som har två tvillingflickor som bara är tre veckor äldre än vår grabb. Naturligtvis kom tårarna, men det var ändå skönt att prata med henne (tack Anna-Karin!).Nu ska jag gå och ta hand om min lille prins. Han har sovit en stund, och börjar nog bli både hungrig och kissnödig nu.
 
Over and out…

 

Host host…

(2007-02-12)
 
Ska åka iväg till skolan idag… tror jag i alla fall. Vaknade i morses med halsont och hosta, mår helt enkelt pyton. Ett bra skäl till att stanna hemma… Samtidigt känns det som om det vore bra att komma iväg och träffa lite folk. Visst kommer det bli tungt när de frågar: Hur är det med Lukas? Vad svarar man då? ”Jo tack, han mår lika bra som vanligt, men vi mår pest.” ”Han mår bra, men han har Angelmans syndrom. Hur är det själv?” Troligtvis kommer jag börja lipa några gånger till under dagen, men det får man väl bjuda på…Just nu ligger Lukas i min säng och brottas med en kudde. Han har en livlig ”diskussion” med den. Det är härligt att se honom. Han är verkligen helt fantastisk. En av sidorna med syndromet är att Lukas nästan alltid skrattar och är glad. Oftast charmigt, men ibland börjar han skratta för ingenting och kan nästan inte sluta. I går skrattade han dock åt sig själv när han gjorde ett ”prutt-ljud” med läpparna. För det första har Angelman-barn ofta dålig munmotorik, så bara det att han gjorde ett pruttljud värmde en ordentligt i hjärteroten. Att han sedan själv skrattade åt det för att han tyckte att det var roligt kändes helt fantastiskt. Då kändes det verkligen att det var Lukas som skrattade för att han själv ville. Det var inte Angelman som visade sin fula nuna.Det är kul att ha den här bloggen att skriva av sig i. Något konkret att pyssla med som hjälper en att få ordning på alla tankar. Dessutom känns ju inte skolböckerna direkt lockande… Inte just nu i alla fall.Skriver mer senare.
 
Over and out…
 

(2007-02-11)

I morgon är det dags för första skoldagen efter en fem veckor lång praktikperiod på annan ort. Håller på och läser till lärare. Det känns skumt att åka till skolan och träffa alla vänner och lärare som tror att allt fortfarande är som vanligt. Det är det ju inte! Måste prata med utbildningsledningen om att jag troligtvis kommer behöva gå ner på halvfart. Jag har bara en termin kvar innan jag är färdig. Målsnöret är nära, men just nu känns det som om någon har tagit ifrån mig både karta och kompass.
Vår lille grabb är ju i och för sig inte svårare eller jobbigare nu än vad han var innan vi fick reda på att han har Angelmans syndrom. Det är bara det att vi redan går på knäna.Vår lille prins har förutom Angelmans syndrom även fel på sina urinvägar och njurar. Det upptäcktes redan när han låg i magen. I ungefär 8 månader fick han ha en suprapubiskateter inopererad i urinblåsan. Den ledde ut kisset i en påse som vi sedan fick tömma med jämna mellanrum. Sedan ungefär 5 månader har varit utan sin påse. Nu får vi istället ”rika” honom, kissa honom med kateter via snoppen var tredje timme. Nu har vi börjat vänja oss vid det, men det har verkligen varit ett helvete. När grabben hade sin påse svor vi över den, den var i vägen, fastnade, lossnade, han drog i den, den hindrade utvecklingen m.m, m.m. Nu händer det att man ibland önskar att han fortfarande hade kvar den…Sonens njur- och urinvägsproblem har tidigare känts väldigt jobbiga, de har gjort att det har blivit många turer till olika sjukhus, provtagningar, sövningar m.m. Sedan vi fick reda på att han dessutom har ett syndrom har allt omvärderats. Nu känns inte njurbesvären så stora längre, eftersom de ändå är något som faktiskt bara påverkar kroppen och kanske till och med går att laga. Det går ju faktiskt att transplantera njurar. Angelmans syndrom påverkar ju hela hans personlighet, vem han kommer utvecklas till. Det går ju inte att bota precis.Det känns rätt dystert här hemma, men som tur är har vi ändå fått världens underbaraste lille kille. Han gör oss stolt och glad hela tiden. Det är klart att man önskar att man hade ett friskt barn, men jag skulle ändå inte vilja ha någon annan unge än honom. God natt!
 
Over and out…
 

Hej!

(2007-02-11)
 
Vi startar den här bloggen för att vår son just har fått diagnosen Angelmans syndrom. Det är mycket tankar som snurrar runt hemma hos oss just nu, som vi känner att vi vill dela med oss av. Det vore underbart ifall det leder till att vi får kontakt med andra i samma situation, eller om vi rent av kan hjälpa någon annan.Nu är det tre dagar sedan vi fick reda på denna ”bomb” och vi har fortfarande svårt att tro att det är sant. Vår son var ju bara lite sen i utvecklingen… Det är klart att man alltid kommer att hoppas att diagnosen inte stämmer, men samtidigt känner vi igen så mycket hos vår son av det vi läst om Angelmans syndrom.Finns det någon mer därute? Just nu känns det rätt ensamt! Det är klart att vi vet att det finns fler barn med Angelmans syndrom, men vart man än tittar ser man bara till synes normala barn.Det var var allt för denna gång.
 
Over and out…

~ av angelmamman på 27 april 2011.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: